Grammatik 22 |
a) Objektmarkering i presens 1. L-suffixet i böjning av presens I G. 21a förklarades att objektet oftast uttrycks genom ordföljden, där det placeras efter verbet. I likhet med preteritum kan L-suffixet (G. 21a.3) läggas till presens för att markera objektet (se G. 16e):
L-suffixet i presens kan markera både det direkta objektet (DO) och det indirekta objektet (IO), som följande exempel visar:
2. Böjning i presens med tillägg av L-suffix När L-suffixet läggs till de böjda presensformerna smälter böjningssuffixen och L-suffixet samman. Presensböjningen utan objektssuffixen har följande paradigm:
Objektsuffixet i 2 pl. och 3 pl. har, beroende på böjningens bas i presens, tre olika varianter (2.Pl: -xu ـܟ݂ܘ, -lxu ـܠܟ݂ܘ, -nxu ـܢܟ݂ܘ respektive 3.Pl: -Ke ـܶـ, -lle ـܠܠܶܗ, -nne ـܢܢܶܗ), vilket paradigmet nedan visar. Notera förändringen i presensbasen:
3. Böjningen av första person med L-suffixets tillägg När objektsuffixen läggs till (här 2 m./f. sg. och 3 m./f. sg.) presensböjningen av 1 sg. bör man beakta följande förändringar:
Förutom formerna ovan, kan 1 sg. förbli oförändrad i presens. I dessa fall har vi att göra med långa former, d.v.s. att objektsuffixet är ett fullfjädrat L-suffix:
Både de långa och de korta formerna återger samma betydelse. Dock är de kortare, ihopdragna, formerna vanligare: kogorašnolux ܟܳܓܳܪܰܫܢܳܠܘܟ݂ = kogorašnux ܟܳܓܳܪܰܫܢܘܟ݂ „jag (m.) drar dig/ jag drar åt/till/för dig (m.)“ kogorašnolxu ܟܳܓܳܪܰܫܢܳܠܟ݂ܘ = kogorašnanxu ܟܳܓܳܪܰܫܢܰܢܟ݂ܘ „jag (m.) drar er/ jag drar åt/till/för er“ koguršonole ܟܳܓܘܪܫܳܢܳܠܶܗ = koguršalle ܟܳܓܘܪܫܰܠܠܶܗ „jag (f.) drar honom/ jag drar åt/till/för honom“ koguršonolxu ܟܳܓܘܪܫܳܢܳܠܟ݂ܘ = koguršanxu ܟܳܓܘܪܫܰܢܟ݂ܘ „jag (f.) drar er/ jag drar åt/till/för er“ 4. Särskilda funktioner för verbet ʾmr ܐܡܪ I „att säga, berätta“ med L-suffix Det mycket vanliga verbet ʾmr ܐܡܪ I „att säga, berätta“ genomgår flera förändringar när objektsuffixet läggs till. Detta beror på en assimilering av /m/ till /r/ i kombinationerna /mr ܡܪ/ och /rl ܪܠ/ Nedan följer en översikt:
De långa respektive de korta formerna för 1 m. sg. är: omarne ܐܳܡܰܪܢܶܗ = omarnole ܐܳܡܰܪܢܳܠܶܗ „jag säger till honom“ omarna ܐܳܡܰܪܢܰܗ = omarnola ܐܳܡܰܪܢܳܠܰܗ „jag säger till henne“ omarnux ܐܳܡܰܪܢܘܟ݂ = omarnolux ܐܳܡܰܪܢܳܠܘܟ݂ „jag säger till dig (m.)“ omarnax ܐܳܡܰܪܢܰܟ݂ = omarnolax ܐܳܡܰܪܢܳܠܰܟ݂ „jag säger till dig (f.)“ De långa respektive de korta formerna för 1 f. sg. är: ëmmalle ܐܷܡܡܰܠܠܶܗ = ëmmonole ܐܷܡܡܳܢܳܠܶܗ „jag säger till honom“ ëmmalla ܐܷܡܡܰܠܠܰܗ = ëmmonola ܐܷܡܡܳܢܳܠܰܗ „jag säger till henne“ ëmmallux ܐܷܡܡܰܠܠܘܟ݂ = ëmmonolux ܐܷܡܡܳܢܳܠܘܟ݂ „jag säger till dig (m.)“ ëmmallax ܐܷܡܡܰܠܠܰܟ݂ = ëmmonolax ܐܷܡܡܳܢܳܠܰܟ݂ „jag säger till dig (f.)“ 5. Indirekt objekt med prepositionen l- ܠـ „för/till“ Slutligen kan det indirekta objektet uttryckas i presens, på samma sätt som i preteritum (G.21a.3), med hjälp av självständiga personliga pronomen följda av prepositionen l- ܠـ (G.11b) tillsammans med pronominalsuffxen:
b) Konditionalsatser Villkors- eller konditionalsatser är bisatser som introduceras med hjälp av konjunktionerna d ܕ, häka ܗܱܟܰܐ, iḏa ܐܝܕ݂ܰܐ, iḏa d ܐܝܕ݂ܰܐ ܕ, inaqla d ܐܝܢܰܩܠܰܐ ܕ, gud ܓܘܕ, ënkan (d) ܐܷܢܟܰܐܢ (ܕ), och en d ܐܶܢ ܕ där samtliga uttrycker betydelsen ”om, ifall, när, förutsatt att” etc. I normalfallet inleds en villkorssats av bisatsen och följs sedan av huvudsatsen. Villkorssatser förekommer som reella (möjliga att förverkliga) och irreella (omöjliga att förverkliga) i surayt. 1. Reella konditionalsatser I reella villkors- eller konditionalsatser uttrycks huvudsatsens verb alltid i futurum, medan det villkorade verbet står i presens konjunktiv (d.v.s. i presens utan verbmodifikator) eller i preteritum. Exempel:
I följande mening står huvudsatsen först och följs sedan av bisatsen:
2. Irreella konditionalsatser I irreella villkorssatser står verbet i bisatsen i imperfekt (G12.b) respektive i pluskvamperfekt (G12.c) och verbet i huvudsatsen i konditionalis. Konditionalis bildas genom att imperfektformen föregås av futurumpartikeln gëd ܓܷܕ. Morfologiskt sett härleds konditionalis från imperfekt, på samma sätt som futurum härleds från presens:
Exempel på irreella konditionalsatser:
c) Negerade satser 1. Nominalfraser Nominalfraser är meningar som bildas med ett kopula och som inte har ett verb. Dessa negeras med hjälp av den negerade formen av kopula:
2. Verbalfraser Verbalfraser negeras med hjälp av negationspartikeln lo ܠܐ som placeras före verbet.
Om predikatet i verbalfrasen består av ett hjälpverb och ett huvudverb, kommer negationspartikeln före hjälpverbet:
d) Negerad futurum Futurum och presens negeras på samma sätt, d.v.s. med lo ܠܐ + presens. Exemplet lo kosoyam ܠܐ ܟܳܣܳܝܰܡ kan därmed både vara en negation av kosoyam ܟܳܣܳܝܰܡ „han gör“ alltså „han gör inte“ eller som en negation av gëd soyam ܓܷܕ ܣܳܝܰܡ „han kommer att göra“ alltså „han kommer inte att göra“. Meningen, eller den korrekta svenska översättningen, framträder ur kontexten i varje enskilt fall.
e) Negationspartikeln lo ܠܐ i kombination med verb som har initialvokal: Negationspartikeln lo ܠܐ smälter samman med den initiala vokalen i verbet och blir l- ܠـ. I syrisk skrift skrivs dessa verb med Olaf /ܐ/, som alltså är den första radikalen i roten, även i dess kontraherade form. Även verb med initialt h- som howe - hawi ܗܳܘܶܐ – ܗܰܘܝ ”att vara, bliva” och obe - hule ܐܳܒܶܐ – ܗܘܠܶܗ ”att ge, giva” följer samma mönster: lo abëc ܠܐ ܐܰܒܷܥ> labëc ܠܰܐܒܷܥ „han vill inte“ lo aḏëc ܠܐ ܐܰܕ݂ܷܥ > laḏëc ܠܰܐܕ݂ܷܥ „han visste inte“ lo aṯi ܠܐ ܐܰܬ݂ܝ > laṯi ܠܰܐܬ݂ܝ „han kom inte“ lo hawi ܠܐ ܗܰܘܝ > lawi ܠܰܘܝ „det/han blev inte“ lo hule ܠܐ ܗܘܠܶܗ > lule ܠܘܠܶܗ „han gav inte“
lo omar ܠܐ ܐܳܡܰܪ > lomar ܠܳܐܡܰܪ „han kommer inte säga“ lo oṯe ܠܐ ܐܳܬ݂ܶܐ > loṯe ܠܳܐܬ݂ܶܐ „han kommer inte komma“ lo oxal ܠܐ ܐܳܟ݂ܰܠ > loxal ܠܳܐܟ݂ܰܠ „han kommer inte äta“ lo obac ܠܐ ܐܳܒܰܥ > lobac ܠܳܐܒܰܥ „han kommer inte vilja“ lo oḏac ܠܐ ܐܳܕ݂ܰܥ > loḏac ܠܳܐܕ݂ܰܥ „han kommer inte veta“ lo howe ܠܐ ܗܳܘܶܐ > lowe ܠܳܘܶܐ „han kommer inte vara“ Exempel:
|